Vi lever i ett samhälle som är mer bekvämt än någon generation före oss kunnat föreställa sig. Vi bär sällan tungt. Vi går sällan långt. Vi behöver nästan aldrig anstränga kroppen om vi inte själva aktivt väljer det. Mat finns alltid. Värme finns alltid. Transport finns alltid. Underhållning finns alltid.

Det är på många sätt en fantastisk utveckling.

Och ändå möter jag en annan sida av det här i dojon.

Barn som har svårt att stå stilla men samtidigt är rädda för att falla.

Ungdomar som är fysiskt starka men ovan vid att möta tryck.

Vuxna som bär på en ständig inre spänning de inte riktigt kan förklara.

Det är inget dramatiskt. Det är inget som skriker. Men det finns där.

När träningen börjar ser jag det i axlarna. De sitter högt. I andningen. Den är ytlig. I blicken. Den är splittrad. Kroppen är inte riktigt hemma i sig själv.

Efter en timme är det något annat.

Efter fall. Efter att ha blivit kastad och rest sig igen. Efter att ha tryckt och blivit tryckt mot. Efter att ha mött motstånd i en trygg form.

Då händer något.

Andningen sjunker.

Axlarna faller ner.

Blicken blir lugnare.

Stegen blir tyngre på ett bra sätt.

Det är inte mystik. Det är inte filosofi. Det är kroppen som får göra det den är byggd för.

Jag tror att vi ibland underskattar hur mycket vår mentala stabilitet vilar på något så konkret som fysisk belastning.

Kroppen är inte konstruerad för maximal komfort. Den är konstruerad för arbete. För att bära. För att balansera. För att reglera stress genom rörelse. När vi tar bort det helt lämnar vi nervsystemet utan en av sina viktigaste ventiler.

Det betyder inte att alla psykiska problem kan lösas med träning. Det vore naivt. Men jag är övertygad om att utan en kropp som får arbeta blir det svårare att bära resten av livet.

Vi har blivit skickliga på att göra livet smidigt. Men smidighet är inte samma sak som styrka. Bekvämlighet är inte samma sak som välbefinnande.

Jag ser det särskilt hos barn. De är inte svagare än tidigare generationer. De är inte mindre intelligenta. Men många är mindre vana vid friktion. Mindre vana vid att något tar emot i kroppen.

När något känns obekvämt finns det ofta en snabb väg bort. En skärm. En distraktion. En annan aktivitet.

I dojon finns inte den vägen. Där finns mattan. Där finns partnern. Där finns tekniken som inte fungerar första gången. Och andra gången. Och tredje gången.

Och där finns något väldigt viktigt: möjligheten att misslyckas utan att det är farligt.

Jag tror att en del av den oro vi ser i vår tid inte handlar om att vi har det för svårt. Utan om att vi har det för friktionsfritt i kroppen men för komplext i huvudet.

Huvudet arbetar ständigt. Jämför. Tänker. Värderar. Planerar.

Men kroppen sitter still.

Den obalansen märks.

När kroppen får arbeta på riktigt händer något med tankarna. De blir tystare. Inte för att problemen försvinner, utan för att systemet är mer reglerat. Det finns en grund att stå på.

Aikido inte bara teknik. Det är ett sätt att återknyta till något grundläggande. Att möta tryck utan att gå sönder. Att falla utan att bli rädd för fallet. Att resa sig utan dramatik.

Vi behöver inte göra samhället hårdare. Vi behöver inte romantisera svårare tider. Men jag tror att vi behöver erkänna att kroppen inte är ett tillval. Den är grunden.

Om grunden är svag blir allt ovanpå mer skört.

I nästa del vill jag skriva om friktion. Om varför motstånd – rätt doserat och rätt inramat – inte är ett hot utan en nödvändig del av utveckling.

För att bli stabil handlar inte om att undvika belastning.

Det handlar om att möta den.

Det här var den först delen av tre som vår lärare Chris Lejarp.