Motstånd i sig är varken gott eller ont. Det avgörande är ramen.
På mattan finns motstånd, fall och upprepning. Men det finns också struktur. Regler. Ömsesidighet. Respekt. Ingen tränar för att skada. Ingen tränar ensam. Motståndet är inramat.
Det är kanske just det som gör det utvecklande.
Friktion utan ram blir något annat. Friktion med ram blir träning.
Det gäller inte bara i dojon.
I trädgården finns verktyg och metod. I hantverket finns teknik. I ett arbete finns uppgift och avslut. Det finns gränser som gör att motståndet går att bära. Något tar emot, men det finns också en riktning och en form.
När jag ser människor förändras i träningen är det sällan något dramatiskt. Det märks i det lilla. Mindre onödiga spänningar. Färre överreaktioner. Mer precision i det som görs.
Det som växer är förmågan att stå kvar utan att göra situationen större än den är.
Vi talar ofta om behovet av mer omsorg i vår tid. Det är rimligt. Men omsorg utan krav riskerar att bli bräcklig. På samma sätt blir krav utan omsorg hårda och tomma. Balansen uppstår när båda finns samtidigt.
I dojon hjälper man varandra upp. Men man tar inte bort motståndet.
Vi har blivit skickliga på att göra livet smidigt. Mycket av det som tidigare krävde kroppslig ansträngning är nu löst på andra sätt.
Frågan är vad det gör med oss.
Vad händer när nästan allt motstånd är mentalt och nästan inget är konkret?
Och vad händer om vi återinför sammanhang där något faktiskt tar emot — i en ram som går att bära?
Det är en fråga värd att fundera över.
Det här är sista delen av 3.
