På mattan går det inte att undvika motstånd. Någon håller fast. Balansen bryts. Rörelsen måste anpassas. Det är konkret och avgränsat.
I vardagen ser motståndet ofta annorlunda ut. Det är mentalt. Tankar som fortsätter efter att situationen är över. Beslut som saknar tydlig avslutning. Hjärnan arbetar vidare även när kroppen sitter still.
Skillnaden är påtaglig.
När man gräver i en trädgård, tapetserar ett rum eller lagar något som gått sönder finns ett tydligt motstånd. Något sitter fast. Man arbetar med det. Det tar tid. Det blir färdigt.
Det finns en början och ett slut.
Hjärnan och kroppen arbetar tillsammans. Uppmärksamheten samlas. När uppgiften är klar upphör den.
På mattan är principen densamma. Trycket uppstår. Man justerar. Ibland faller man. Man reser sig. Situationen är över.
Det repetitiva är inte monotont. Det är ordnande.
Jag undrar ibland om vi förväxlar stimulans med sysselsättning. Vi kan vara uppkopplade och informerade, men ändå underanvända i kroppen. Det är skillnad på att distrahera hjärnan och att ge den en uppgift under verkligt motstånd.
Motstånd i rätt ram verkar göra något med oss. Det samlar uppmärksamheten. Det ger avslut. Det kräver närvaro.
Det är möjligt att det finns fler faktorer bakom den oro många upplever i vår tid. Men jag ser ett mönster som återkommer – på mattan och utanför den.
I nästa del vill jag skriva om ramen. För motstånd utan struktur är något annat. Det är samspelet mellan värme och krav som avgör vad friktion gör med oss.
