Igår hände något som gav mig hopp. En ny person klev in på mattan för att prova aikido – en man med lång erfarenhet av olika kampkonster: taekwondo, judo, brasiliansk jiu-jitsu med mera. Han var ödmjuk, engagerad och ställde nyfikna frågor efter passet. Det var inte de där frågorna man ibland får – de som egentligen är förklädda attacker, försök att ifrågasätta aikidons värde, dess effektivitet, dess “verklighet”. Nej, här fanns något annat. En nyfikenhet. En närvaro. Ett genuint intresse.

Han såg grundprinciperna. Och han uttryckte en tanke som många delar: att vi kanske borde träna mer än just dem.

Jag håller delvis med. Men det väckte också något djupare i mig – något jag ibland funderar över. Vad är det vi egentligen försöker bevara? Vad riskerar vi att förlora när vi släpper taget om grunden?

Från mästare till urvattning

Det finns ett mönster i kampsportens historia som är svårt att bortse från. En briljant grundare skapar en metod, ett system, ett språk för kropp och sinne. Hans närmaste elever för vidare arvet – ibland med egen färg, ibland med imponerande trohet. Men för varje led som går, blir det ofta lite svagare. Inte för att de efterföljande är lata eller odugliga – utan för att förståelsen tunnas ut. Kontakten med källan blir mer symbol än verklighet. Och i takt med det börjar folk lägga till: “Jag tycker det här är roligt”, “vi kör lite från den här stilen också”, “det är mer modernt så här”. Till slut vet ingen riktigt vad som var grunden längre. Det som en gång var djupt blir ytligt. Det som var tydligt blir förvirrat. Det som var en konst blir ett mischmasch av övningar.

Jag ser det här särskilt i väst. Vi älskar att skapa nytt, att experimentera, att ifrågasätta. Och det har sin plats. Men när det saknas en tydlig riktning, en ledstjärna, blir resultatet ofta… ingenting. En variant av svensk jiu-jutsu utan koppling till vare sig tradition eller fördjupning. En lek utan innehåll.

Vad tränar vi egentligen?

Det för oss till kärnfrågan: vad vill vi uppnå? Tränar vi för att det ska vara “kul”? För att svettas? För att vinna matcher? Eller för att fördjupa oss i något som bär på både teknik och livsfilosofi?

Om man vill spela tennis, så spelar man tennis. Man gör inte lite badminton, lite squash och lite beachvolley, och kallar det för “utvecklad tennis”. Man hittar på en ny sport i så fall. Padel till exempel. Men man förändrar inte tennisen – man respekterar den.

På samma sätt borde det vara med kampsport. Vill du blanda, fine – skapa något nytt. Men kalla det inte aikido, om det du gör inte längre vilar på aikidons grundpelare.

Att bevara är inte att stå still

Att värna tradition betyder inte att frysa tiden. Men det betyder att ha respekt för kärnan. Att förstå varför vi tränar som vi gör. Att kunna se när en teknik är ett uttryck för en princip, inte bara ett rörelsemönster. Att stå i relation till ett arv, inte bara röra sig fritt i luften.

När vi i Björkstadens Aikidoklubb säger att vi vill hålla oss nära ursprunget, så handlar det inte om nostalgi. Det handlar om ansvar. Vi har fått något i händerna som är större än oss själva. Det förtjänar att förvaltas med omsorg – inte urvattnas av bekvämlighet, brist på tålamod, eller jakt på underhållning.

Avslutning

Det finns mycket att upptäcka i grundprinciperna. De är inte ytliga, de är djupa. De är inte tråkiga, de är livslånga. Att förstå dem – på riktigt – är en resa som aldrig tar slut. Den som skyndar förbi dem i jakten på “mer” kommer aldrig se det som finns precis framför näsan.

Så låt oss träna med ärlighet. Med intention. Med riktning.

Och låt oss inte glömma att det vi har, om vi vårdar det, är mer än nog.